Mina föräldrar
Mina föräldrar är skiljda sen nu typ tretton år tillbaka. Jag bor ensam hos min mamma i Karlskoga, bara hon o jag :) Rätt skönt. Pappa bor kvar i Flen med sin andra fru, Jaana som varit som en extramamma åt mig ända sedan de flyttade ihop :) Jag vet inte riktigt vad jag ska skriva här. Om jag ska blotta allt, och alla mina känslor om dom, vad jag tycker och tänker, det känns som om det kan vara lite för privat, men kan berätta en del. I början när de skiljdes så bodde vi i Flen alla tre, jag bodde varannan vecka hos dom. Det var en ”skön” skilsmässa för mig, de hade inget bråk eller så som gjorde det, utan kom fram till att de inte älskade varandra längre bara. Sedan flyttade mamma upp till Karlskoga och jag med henne, jag åkte till pappa varannan helg/jul/födelsedag och lov o såna där saker. Det gick jättebra, inga problem där. Men så hände något, inte med mina föräldrar, som gjorde att jag inte ville bo kvar i Karlskoga så när jag var 13 år flyttade jag tillbaka till min pappa. Jag bodde med han i två år innan det sket sig helt i mitt liv och mitt förhållande till mina föräldrar förändrades. Jag kommer inte riktigt ihåg hur det började, utom att jag blev EXTREMT rebellisk mot min far, och vi har blandat ihop vad som egentligen hände, om det var han som slängde ut mig, eller om det var jag som valde att dra, eller kanske en blandning. Då bodde jag under en tid hos min bästa vän (som jag kommer skriva om en annan dag, nummer 7 för att vara exakt) innan jag flyttade tillbaka till Karlskoga till min mamma, jag pratade inte med min pappa, och han kom till Karlskoga och lämnade mina grejjer, ALLA mina grejjer, kommer till och med ihåg att det fanns en papperskasse med papper i som var skräp, men han hade totaltömt mitt rum o gett mig allt som var där, oavsett om det skulle sparas eller inte. Så gick det väl en vecka eller så, innan jag började bete mig lika illa mot mamma som jag gjort mot pappa, jag stack hemifrån, söp ner mig, blev hämtad av polisen och så. Det slutade med att soc fick placera mig hos en fosterfamilj, det blev många tårar när jag skulle lämna mamma. Jag var hos fosterfamiljen över helgen, sen på måndagen sket jag i att åka tillbaka dit, för att som jag uttryckte mig "de var äckligt snälla" så trivdes verkligen inte, så på natten ringde jag mamma och grät, och bad att få komma hem. Det fick jag, och jag har fortfarande inte fått tillbaka alla mina saker från fosterfamlijen och det här hände 05-06 där någonstans. Efter det skötte jag mig väl relativt bra, bor iaf fortfarande med mamma, och vi bråkar inte lika mycket nu som vi gjorde då. Tror att en del av det kan ha gjort att vi kom närmre varandra. Sen finns det saker om min mamma som jag inte tänker skriva här, för det är alldeles för privat och jag vet inte om hon vill att jag ska nämna det. Jag kommer inte ihåg riktigt hur många månader det var, eller om det till och med kan ha varit över ett år, innan jag vågade ta kontakt med min pappa igen, jag bad om ursäkt för allt jag gjort och berättade att jag saknade honom. För det gjorde jag, så det nästan gjorde ont. Vi fick tillbaka kontakten någorlunda, den har aldrig varit densamma och jag träffar honom långt ifrån lika ofta nu som jag gjorde innan, vilket gör mig ledsen, jag vill ha tillbaka det som det var innan, men jag antar att det är svårt.
Ojojoj, märker nu att det här mest handlar om händelser om mina föräldrar och inte ”dom” som personer. Stå ut med det! :)
Men nu några år senare har jag en bra relation till båda mina föräldrar iaf, men fortfarande inte riktigt lika bra som innan med pappa, men det närmar sig. Så, det här är mer om förhållandet till mina föräldrar än om dom, men bloggen är ju om mig, eller hur? ;)